af en gaslåga. Den unga damen befann sig inom ett Ögonblick i eld och lågor. En tidningsskrifvare från Paris, som åfven promenerat i parken, blir varse olyckan, skyndar fram, fattar tag i den brinnande jungfrun, rullar henne i sanden, slåcker elden, råddar med ett ord den olyckliga. Hennes far var en rik sabrikant från Loire departementet. Ankommen till stållet vid hopens rop, och seende sin dotter undanryckt en ohygglig död, kastade han sig i tidningsskrifvarens armar, och höll till honom ungefår följande tal: — Min herre! Jag vet ej hvem ni år, men ni har bjerta och mod. Jag år Jacques Dufournel,maire och fabrikant. Min dotter år 19 år och ni skall få se det hon år rått vacker, då krisen år öfver. Hvad hemwgiften angår så skola vi nog bli ense derom framdeles. Tidningsskrifvaren tryckte den faderliga handen med sina brånda fingrar och svarade med rörd ståmma: — Hr Maire! Jag erfar en dubbel smårta; den som mina brånnsår förorsaka mig och — den som jag lider af omöjligheten att kunna antaga ert anbud. Jag kan ej gifta mig med eder dotter af flera skål. Det första år att jag redan år gift; de öfriga kunna vi förbigå i tystnad för att så mycket fortare komma till min begåran, det ni ville i stållet för er dotters band skaffa mig litet potatesmjöl, att lägga på mina brånnsår. Jag her en artikel att skrifva denna afton och mina fingrar åro urstånd att hålla en penna. Tidningsskrifvaren fick sitt omslag och fabrikanten fick behålla sin dotter.