beröm. Låtom oss således, som man säger börja från början: Tidningsskrifvaren Stoffers Skarpt tecknade karaktår återgass på ett sörträssiist sätt af hr Swarz. Den osäkra, sväfvande blicken och det infernaliska hånet hos denne sfolkets man-, gör ett vidrigt intryck, hvilket år orsaken till det mindre intresse, hvarmed denna röle följes af en stor del bland publiken. Hr S. visar likvål hår som alltid, att han studerar mycket och vål de karaktårer ban har att återge, hvarföre han också alltid och af alla ses med nöje. — Snickaren Noren en gammaldags handtverkare, redlig och rättfram, representeras på ett värdigt sått af hr Torsslow. Man ser der liksom alltid den öfverlägsna talangen, som åfven af det obetydliga kan skapa sig triumfer. — Hr L. Kinmansson såsom baron Örnheim, år somvanligt på sin plats, hemma på tiljan som i sitt rum . ... endast stundom något väl nåra luckan— — dock sådant måste ursåktas, då det gåller veteranen. — Carl Noren, en ådel, ungdomlig karaktår, återgafs af hr G. Kinmansson med det lif och den nerf, hvarigenom denne skådespelare alltid utmårker sig framför andra suckande ålskare . . det år ett nöje att se kärleken så framstälias och ej, såsom annars oftast år fallet, under formen af en syndabekännelse eller botpredikan. — Den derpå söljande vigtigaste manliga rölen år onekligen gesållen Lundins, utförd af hr Zetterholm med gripande sanning. Hr Z. förstår förtråffligt att skildra den vilseledde arbetarens håmndlystnad, brott samt derpå följande förtviflan och ånger. — Och den treflige -Warskensen! han kommer allt emellanåt med sin allvarsamma humor och narrar oss att skratta rätt hjertligt. Hr Norrby har den stora förtjenst att aldrig framstålla sig såsom pajazzo i stållet för komiker, eller med andra ord, att aldrig öfverskrida grånsen för den sanna humorn. Fröken Örnheims röle utfördes med ledighet och behag af mill Valborg Torsslow. Det år något hos denna unga skådespelerska, som gör att man alltid ser henne med nöje . . . skulle det icke vara den frånvaro af allt koketteri, som år så vacker och, tyvårr, så sållsynt på scenen? — Mill Helfrid Torsslow utförde den lilla yra Linas röle och var en liten ganska tåck nippertippa; skada blott, att m:ll T:s svaga organ gör att ett och annat af rölen går förloradt för publiken. — Sophie, den fallna och hvad som värre är, den hjertlösa dvinnan, den onaturliga modern, år en karakter så asskyvärd, att man tvekar tro, det densamma blifvit tecknad af en fruntimmershand. Rölen utfördes med hemsk sanning af m:ll Lindmark och det år icke hennes fel, att den qvarlemnar ett obehagligt intryck hos publiken. — Fru Tillgren var en treflig och beställsam snickarehustru, en gumma sådan mången skulle hafva skål att önska sig. De dfriga rölerna åro af allt för iten betydenhet för att kunna påfordra en nårmare redogörelse. De utfördes dock alla bra, om man undantager några kantigheter, som öfverallt och alltid finnas, men som dock äro af alltför ringa betydelse för att störa intycket af det hela. En anmårkning, den vi ej kunna underlåta framstålla, år den, att det synes nog fattigt att på ett bröllop endast få skåda en qvinig gåst, åfvensom att se en gumma och en bondflicka bland den -stora stackbondgosjar, som dansar kring majstängen. Skål till en dylik anmärkning borde aldrig förekomma, synnerhet som denna brist utan svårighet torle kunna afhjelpas. Nåsta Måndag gifves den af oss förut omrämnda komedien Beylon, eller 12 timmars hofuft, svenskt original af förf. till En sammanvärjning under Frihetstiden samt det sedan söegäende sejouren vålbekanta och omtyckta kådespelet Marie Jeanne, eller Qvinnan af folket. Hlgmskras —