hvars hjerta stelnade af förskräckelse, hvad förfårligt kan vål finnas i sanningen? — Hvad er betråffar finns det ingenting som ej kan åter blifva bra, svarade prokuratorn allvarsamt; — men hör mig uppmärksamt. — Jag hör. — I går ägde en högtidlig session rum i senaten. — Det vet jag. — Grefve Carmagnola var nårvarande der. — Det år sannt — och sedan dess har jag inte återsett honom. — Jag år otröstlig att jag måste såga er det, signora, men om inte ett himlens under intråffar, så får ni aldrig återse honom. Michaela uppgaf ett genomtrångande rop. — Han år död! — Nej inte dåd, signora, men anklagad för högförräderi. Michaela förkrossades ej af detta räa, obarmhertiga anfall, men hon förblef stumm och orörlig stående. — Förstår ni, signora, Signorian tager inte dylika anklagelser så lätt. Den uttalar ingen dom förrån den har bevis i händerna. Nu år det otvifvelaktigt, att grefven, under det han tycktes tjena Venedig, underhåll brottsliga förbindelser med hertigen af Milano. Man