M. E. C. Pontins död har, såsom redan nämnts, vållats genom en olyckshändelse ombord å ångaren -Lennart Torstensson-. Calmar-Posten meddelar der21: om följande närmare underrättelser: Kammarherre Pontin, som från en utländsk resa med Lennart Torstensson ämnade återvända till hufvudstaden, befann sig vid fartygets afgång från Ystad, Tisgen den 28 sistl. September kl. 4 på e. m., vid bästa helsa. Strax efter att fartyget lemnat hamnen blef ban dock, till följe af den ovanligt starka sjögången, så illamående, att han, i likhet med de flesta af hans medpassagerare, måste söka sin bytt. Då dörren till densamma gång efter annan genom fartygets starka slingring uppslogs, tillbommade han den slutligen med en större läderkappsäck, hvarefter han åter lade sig och somnade. Utpå aftonen vaknade han åter och var då så sjuk, att han icke förmådde ropa, hvaremot han upprepade gånger genom bultning sökte ådraga sig uppmärksamheten, hvilket dock, i anseende till vågornas buller och fartygets starka stampning, icke lyckades honom. Omkring kl. 3 på morgonen kände fartygets befälhafvare, kapt. Gynther, en egen, besynnerlig lukt, som kom honom att befara eldsvåda, hvadan undersökningar anställdes i alla delar af fartyget, men utan att anledningen till den fortfarande starka lukten kunde upptäckas. Kammarherre Ponting hytt lemnades dock, efter flera fåfänga försök att inkomma, oundersökt, emedan man, då man fann dörren tillbommad, trodde bonom vilja vara ostörd, hvadan han lemnades i ro, tills omkring kl. 7 på morgonen, då uppassaren från hans hytt fick höra dofva upprepade hostningar, och då dörren med våld uppbröts, emedan man anade en inträffad olycka. Kammarherre P. befanns då liggande på sin säng, blek och vanställd och angripen af en svår hosta. Då hans egen hytt var uppfylld af en qväfvande ånga, flyttades han genast till en annan, och allt möjligt gjordes för att lindra hans plågor. Vid närmare undersökning i hans hytt befanns golfvet betäckt utaf med vatten utspädd svafvelsyra, hvilken blandning nedrunnit från en remna i byttens tak, samt mer och mindre skadat såväl rummets inventarier, som kammarherrens kläder och ressaker. Ytterligare undersökningar anställdes nu, hvarvid man fann, att korken under natten sprungit ur en å däcket fastgjord damaschan, innehållande victriol-olja (svafvelsyra). som vid fartygets våldsamma slingring till en del utrunnit, blandats med det inspolande sjövattnet, upplöst kittet i en af däcksfogningarne och nedrunnit i kammarherre P:s alltför väl stängda bytt, hvarest de giftiga ångor utvecklats, som blefvo en orsak till kammarherre P:s alltför tidiga död. Kammarherren Pontins dåd och det hemska sått hvarpå den tilldragit sig, kan ej annat ån våcka det sorgliga intryck, som man måste erfara, då en ung man hastigt ryckes utur den lefnadsbana, på hvilken mången, och icke minst han sjelf, gjort sig stora förhoppningar. Huru många stolta framtidsplaner, bafva icke nu med ens ramlat! Hr Pontin har gjort sig kånd såsom skriftstållare. Hans förnämsta arbeten åro: , Wadstena förr och nu, utkommet i tidskriften Hermoder; -Hår och der ibland skandinaver och tyskar;; en roman: Lydiak, ett skådespel -Adga-, ett äremmne öfver Erik Dahlberg, prisbelånt med svenska akademiens andra pris, samt diverse smårre uppsatser, bland hvilka må med beröm nämnas hans för några år sedan i Frey intagna uppsats, äom embetsverkens ställning till talangerna.— Sin egentliga ryktbarhet vann dock Pontin genom sitt politiska skriftstålleri i tidningen Morgonbladet. Vi vilja ej karakterisera detta skriftställeri, ty grafven må försona felen, åtminstone gömma dem i glåmska; hvad vi dock tro oss opartiskt kunna så2 2 . ga år, att Pontin såväl såsom menniska, som förf., verkligen ågde en orginalitet, om ock ej så stor som den han efterstråfvade; att han mången gång lifligt upptåndes af ådlare kånslor och högre åsigter, äfven om de utföllo emot det parti, hvars fana han svurit, och att detta parti då ej var såkert att icke drabbas af hans alltid hetsigt slungade pilar; men de båttre intrycken utplånades hos honom, såsom hos så många andra, då små passioner och beråkningar singo öfverhand. Den aslidne hann på detta sätt aldrig till någon mognad, utan rycktes våldsamt hit och dit emellan sina olika sträfvanden. Så var han på engång i Morgonbladet en kåmpe för den gamla tiden, under det hans båttre instinkter, uppriktiga, vi äro öfvertygade derom, om ock ej oblandade, drefvo honom att såsom sekreterare och verksam ledamot i Stockholms Bildningscirkel, arbeta uti demokratisk anda.