vitet, att allt omkring henne kunde vara så lugnt, under det hennes hjerta kåmpade med döden, och begrep icke huru folket, som gick och kom på den af månen klart upplysta gatan, kunde le och gladt språka med hvarandra, under det hennes ågon voro rödgråtna och hennes sjål söndersliten af alla ovisshetens och ensamhetens qval. : Ändtligen klappade man på hennes dörr. — Är det vål han? frågade hon sig sjelf, i det hon gick föratt öppna, ty hon hade icke mera styrka att vånta. — Förlåt, signora; en man, som såger att han har ett uppdrag från republiken Venedig, ber om åran att få tala några ord med er. — En annan — en annan ån han! — Låt honom komma. Ugo Simonetta intrådde och bugade sig djupt. Michaela kastade på honom en bedjande blick. Prokuratorn förstod denna otålighet och gick genast rakt på saken. — Sienora, sade han, jag kommer såkert att bedröfva er, men jag ber er betänka, att jag såsom ett såndebud från dogen har en förtroendepligt att uppfylla, och att jag måste såga er allt, utan att i någon omståndighet dölja sanningen. — Sanningen! svarade den unga flickan,