hoppningar och en graf sör alla hennes drömmar. Hvad hade då skett? Ack, kanske ingenting, som skulle hafva oroat ett mindre lugnt och mindre älskande hjerta än Michaelas. I så beskaffade sjålar ingjuter Gud, jämnte den största förmåga att njuta lyckan, en outtrömlig kålla till smårta och lidanden, hvilken framspringer vid minsta slag af ödet. Stackars menniskoblommor, dem en enda solstråle åter lifvar — dessa qvinnor, hvilka åro södda föratt ålska och lida, hafva åfven al himlen erhållit den qvalfulla förmågan att kunna låsa stormen redan i himlens leende blå. Michaela hade midt under den mans triumf, som var henne så kår, kånt för honom denna vemodiga och fruktande ömhet, som stundom genombäfvar en moders hjerta, når hon ser sina barns leende. Då han gick bort föratt begifva sig till senaten, hade hon, utan att veta hvarför, beklagat kapiten Bramantes frånvaro, och långre ån vanligt öfverlemnat sin kind åt grefvens ljufva kyss. Och natten, en hel natt, var förfluten, utan att han återkom. Michaela kunde icke sofva. Oupphörligt sprang hon från det ena fönstret till det andra, lyssnade på ljudet af hvarje steg på Marcusplatsen, förundrade sig med sin ålders nai