Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 oktober 1852, sida 2

skar en annan, Carolina von PWeikse (m:ll Valborg Torsslow), åfvenledes hofdam hos furstinnan. Hur nu få dessa ålskande par hulpne? Jo, denägamle hofmarskalken von Birka (hr Torsslow) blir deras försyn. Denne von Birka år en osmaklig narr, en pratmakare, en hal smickrare, med ett ord en helt vanlig hofman; han år dock allt detta endast inför verlden och ex officio; vi låra senare kånna hans ådla, varma hjerta, hans vånfasta karakter. I sin ungdom har han ömt och troget älskat en qvinna, den han dock aldrig fick kalla sin maka; men hvars bild han ånnu alltjemnt med en poetisk kårlek dyrkar, ehuru hon numera långesedan upphört att lefva. Denna hans ungdomsålskarinna blef förmäld med von Sennheim och mor till Renata, som efter föråldrarnes död upptogs af furstinnan såsom sosterdotter. Af det föregående finna vi skålet till det stora intresse, von Birka fattat för Renata, den han föresatt sig att rycka ur den krets, der hon förtvinar till kropp och själ, för att i stållet bereda henne en sann och varaktig lycka. Vi finne i en sårdeles vacker scen emellan von Birka och Renata, huru den förstnämnde för den unga flickan yppar det förhållande, hvari han stått till hennes mor samt sin fasta föresats att bereda dennas dotters lycka. Renata, som, likt alla andra, hittills misskånt von Birka, kaster sig nu, ölverraskad och rörd, i gubbens armar och aflägger den ed han affordrar henne, att blindt lyda honom och troget tiga, till dess han låser henne från sitt löfte. Renata lofvar detta vid sin högtålskade moders minne. Von Birka anhåller derefter hos furstinnan formligen om Renatas hand samt om tillåtelse att få lemna hofvet, för att föra sin unga maka med sig till sin landtegendom. Allmån öfverraskning. Furstinnan, som hör Renata otvunget dela gubbens önskan, ger slutligen sitt samtycke och — en passant blir nu också det der andra ålskande paret lyckligt och väl förenadt. — I den efterföljande scenen finna vi Renata såsom gubbens maka, en bruten lilja, ånnu blott med en svag tråd qvarhållen vid lifvet; hennes första kårlek har nu åter uppvaknat med förnyad styrka och sorgen, saknaden, trånaden hafva bragt henne till grafvens brådd. Hennes ådle make vakar med en faders omsorg öfver henne — men blir slutligen vittne till hennes sista strid och gråter vid hennes lik. I den nåstföljande akten återfinna vi von Birka på kyrkogården. Sedan hans älskade Renatas lik blifvit insatt i grafchoret, vill han ånnu en gång taga farvål af henne, innan han beger sig till hofvet, dit furstinnan återkallat honom. Efter att hafva utfört denna sorgliga akt, lemnar han nycklarne till grafchoret i sin systers förvar och beger sig på våg. Emellertid har Renatas förre ålskare, Valdman, till hvars öron ryktet om Renatas död hunnit, drifven af en oförklarlig aning, infunnit sig på kyrkogården, förstått att skassa sig nycklarne till sraschoret samt bortför Renata. hos hvilken han ännu funnit tecken till lif och som han sålunda hoppas kunna rådda. I de sista akterna kommer nu upplåsningen. Vid badoch brunnsinråttningen Quellenheil återfinna vi samtliga hufvudpersonerna, furstinnan med sin omgifning, hvaribland åfven von Birka, den till brunnslåkare utnåmnde Valdman och Renata, nu helt frisk och blomstrande såsom Valdmans maka. Stor och naturlig öfverraskning hos von Birka, då han tråffar sin aflidna maka såsom hustru till en annan. Sedan emellertid Valdman slutligen upplyser, att Renata ej år hans maka, utan att han måst utge henne derför, på det hennes rykte ej måtte komma att lida, men att hon i sjelfva verket endast för honom varit en syster, löser von Birka, rörd af så mycken trohet och kårlek, Renata från sitt gifna löfte och man får nu veta, hurusom hon ej heller varit gift med von Birka, som för henne varit en annan far och, af ofvan uppgifna skäl, velat föra