Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 oktober 1852, sida 1

re dogen på min begåran torde högt uppläsa. Och efter ni nu engång stär, så skall det blifva lått för alla de nårvarande att observera en ganska besynnerlig föråndring. Mina herrar, betrakten detta ansigte, som ånnu visar sig så trottsigt, och J skolen småningom få se den glånsande hjeltemasken försvinna och lemna rum får den upptåckta förrädarens förtviflade drag. , — Du ljuger! ropade Carmagnola i förfårlig ton. Och låggande handen på svårdfåstet, vånde han sig om föratt kalla på sina officerare. Icke en enda af dem fanns qvar inne — alla voro bortal Alla voro skiljda ifrån honom, för hvilken de tusen gånger skulle hafva ofrat sina lif! Lika många ögon som funnos qvar, lika många spetsiga pilar tyckte Carmagnola vara riktade på sig. — Huru blek han år! tånkte dogen. — Det år icke nog med att anklaga, sade furst Pisani med fast ståmma. Om man vågar komma med sådana anfall, så behöfver man ett bevis för hvarje ord. Således messer Ugo förklara er. (Fortsåttn.)