Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 oktober 1852, sida 1

blomma hade Carmagnolas ögon upptäckt en afgrund. — Ädla senatorer, sade åndtligen Simonetta, ingen kan mera ån jag låta Carmagnolas höga och krigiska egenskaper vederfaras råttvisa, ty medan endast ryktet om hans åra trängde till er, tillåt mig min ståndiga når varo vid hans sida, att med egna ågon se hans verksamhet och beundra djerfheten och riktigheten i alla hans planer. Med en glådje, hvars uppriktighet såkerligen ingen kunde betvifla, skulle jag derför inståmma i de bevis af tacksamhet och aktning, hvarmed Venedigs signoria öfverhopat honom, om icke landets såkerhet och min innerliga aktning för sanningen olyckligtvis ålade mig en motsatt pligt. Upplysta senatorer, hvad båta oss en mans talanger, om dessa telanger icke äro annat ån förgiftade vapen i intrigens och förråderiets tjenst? — Hvad aktning kunna vi hysa för sjelfva mannen, då vi hafva bevis i våra hånder, att han bedrar oss, att han säljer oss, att han förråder oss till vår fiende? — Usling, ropade Carmagnola, i det han stolt uppreste sig upp i sin fulla långd. — Jag tackar er, att ni steg upp, svarade prokuratorn lifligt, jag tackar er, ådla grefve, ty jag har hår en skrift, som vår nådige her