lig kärlek och dygd! På denna grund kunna alla religionssamfund, lyckliga hvart och ett i sin tro, fredligt bygga och bo jemte hvarandra, ntan att förkåttra och förfölja, utan fastmer inbördes upplysande och styrkande hvarandra. I denna enhet kunna de alla uppgå. Men detta blefve just religionsfrihet. Och vi tro, att det samhålle, som sålunda låter bekånnare af olika troslåror fredligt bo jemte hvarandra i samma land, och skyddar hvar och en i utösaingen af sin religion, år ett kristligare samhålle ån det, som påbudit en med kristendomen mer eller mindre öfverensstämmande lära såsom statsreligion, ålåggande alla statsmedlemmar att bekånna dess uttolkning och ingen annan, så kårt det dem år att få bibehålla embeten, medborgerliga råttigheter, ja fådernesland och hem. Och dock år det endast detta sednare samhålle våra theologiska skriftstållare anse sig kunna kalla rått kristligt. (Vi tänka på en arlikel af prof. Anjou om statskyrka och kyrkostat). På den förra ståndpunkten deremot har Amerika ställt sig. Der tolereras alla trosbekånnare, såvida de ej öfvertråda den all månna sedelagens fordringar; samhållet skyddar dem alla lika, lemnar åfven åt barnen af olika trosbekånnare en lika undervisning i sina skolor, på så sått att ingenting der undervisas rörande några bestämda religionsbegrepp, utan blott det praktiska af kristendomen utöfvas i bön och sång. Så vokristligtnu detta, enligt en mångd personers åsigter, år, så finnes dock i Amerika kristendomen både allmännare spridd och lifaktigare ån på något annat stålle på jorden. Jemför man med detta förhållande de stater, som våra lårde företrådesvis måste anse kristna, emedan staten der tagit kristendomen rigtigt kraftigt i sitt beskydd, nemligen Ryssland, Italien, Spanien, m. fl., så blir det ej svårt att inse, hvilket system år det rigtigaste, frihetens eller tvångets. Det år ock klart att så måste vara, ty kristendomen år just frihetens glada budskap, som skall lossa menniskorna ur tråldomen, men icke slå dem i nya bojor. Ämnet år omfattande och vi kunna hår ej ingå i några detaljer deraf. Man må glådja sig att det kommit under öfverläggning, så att de olika meningarne kunna hinna nöta sig emot hvarandra, och religionsfrihetens sak sålunda hinna mogna till ett allmånnare medvetande intill nåsta riksdag, hvarest den då, torde komma att vinna något mera gehör ån vid de föregående. Det ifrågavarande mötets öfverläggningar hafva då ej varit utan frukt.