bar himmel till en man, den man med råtta kunde kalla för fåderneslandets råddare, och hvars åra åfven kastade ett återsken på dem, som antagit hans tjenster och utnåmnt honom till sin försvarare. Sändebuden från grannstaterna voro åfven nårvarande vid den högtidlighet. Dogen var försänkt i djupa tankar. Höljd i sin långa mantel af karmosinröd, guldstickad sammet, låt han sin mörka prösvande blick svåfva omkring på de ansigten som omgåfvo honom. Örverallt såg han glådje och förtroende tecknade. — Dogen darrade. — Genom en af sina förtrogna hade ban erfarit, att i inqvisitions-tribunalets sessionsrum föregående natten en hemlig sammankomst ägt rum, och han förvånades deröfver, att man icke kallat åfven honom. Foscari kånde Venedig, och den allmånna glada rörelse, som han mårkte omkring sig, i förening med denna hemlighetsfulla nattliga rådplågning, tycktes honom vara af en ganska olycklig betydelse. Ändtligen anlånde Carmagnola med högburen panna och stolt blick. Han kom i sällskap med sina båsta och tappraste underbefålhafvare. En enda, den trognaste och tillgifnaste af alla, fattades; det var Bramante. Denne hade fått uppdrag att, några timmars våg från Venedig