Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 oktober 1852, sida 1

att sråsseri år en dödssynd. Men adjö, vi råkas åter, signorina. — Ni flyr mig! sade Ugolina i nästan förebrående ton. — Jag har angelågna affårer att utråtta — det år mig omöjligt att dröja långre. Bramante aflågsnade sig åt högra sidan och Ugolina åt den motsatta; men plötsligt stannade hon och ropade: — Kapten Bramante! — Nå, hvad befalls? — Jag har något atl såga er — jag råknar på er. — Ja, råkna på mig, min vackra våninna. — Glöm inte att fråga efter Gambara. — Efter hvem — efter Gambara? — Jag har ju redan sagt er det — det år ju min man. Ja, det var sannt — honom som ni år så trogen. — Ja visst — han skall sjelf öpppna dörren för er. — Det är bra. Adjö sålänge, förtjusande Ugolina! — Men kom snart din skålm. Denna gång beslöt hon sig verkligen att gå, sedan hon ånnu en gång på det vånligaste och mest förföriska sått helsat honom. i Kaptenen svarade henne genom en grimas,