skade Michaela. Var icke hon i sjelfva verket hela orsaken till hans ädla ärelystnad och enda målet för hans lif? Då han återsåg henne, erinrade han sig med stolthet allt hvad han gjort för henne, och tånkte med inspiration på allt hvad som ånnu återstod honom att göra. Hans uppgift var ännu icke på långt når löst, — men kunde han vål afskråckas derifrån? För att icke mer tro på en lycklig utgång af sitt förehafvande, skulle han nödgats tvifla på Michaelas kärlek, och redan ett sådant tvifvel förekom honom nåstan som en gudsförsmådelse. Bramante kånde sig åfvenledes icke mindre stolt och lycklig. Stående i en gondol, som roddes tått efter Carmagnolas, och i hvilken folk af hans svit befunno sig, betraktade han med belåten gynnaremin denna mångd, som trångdes i fönstren, upphåfde höga vivatrop och klappade med händerna. Då man steg ur gondolerna, började alla klockorna ringa, och trångseln var så stor, att man hade stor möda att hålla palatsets trappa fri. Den tappra kaptenen samm formligen i ett haf af glådje. En praktfull festmåltid var beredd hos dogen. Grefve Carmagnola och hans fåstmö intogo hedersplatserna. Hela aftonen såg man glådtiga dansar under Piszettan och hörde muntert skämt un