Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 oktober 1852, sida 1

der den hel. Marci arkader. Efter mörkrets inbrott voro tornen, balkongerna, alla furstliga palatserna och förstäfverna af gondolerna praktfullt upplysta. Bramante visste sin herre vara i goda hånder; också var han af den åsigt, att ögonblicket vore kommet, då han kunde tänka litet äfven på sig sjelf. Han måste skaffa sig förströelse efter det långa uppehållet ilågret. De skatter af hjertlighet och ömhet han undertiden hunnit samla begynte redan skaffa sig luft i staäktande suckar och dylikt, då han plötsligt vid intrådet på en annan gata varseblef den mest retade och koketta gestalt, som man någonsin kan tånka sig. Med två språng var han invid den signorina, hvars gäng och våxt gjort så lisligt intryck på hans hjerta. Van att påskynda anfallet, lade han djerft sin hard på de sköna formerna och stråckte ut sin hals föratt se om ansigtet motsvarade de öfriga behagen. — Ugolina! ropade han, liksom tråffad af blixten. — Ah! det år ni, trolöse, otacksammel ropade den unga flickan, i det hon knåppte ihop hånderna af harm. Och om jag törs fråga, hvar har ni varit sedan den dagen då ni ... — Då jag gick ifrån er utan att taga afsked, stammade kaptenen, som var helt be