Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 oktober 1852, sida 2

för hvilka Venedigs sköna fläta kransar och tånda rökverk! saken år farligare än man tror. Vid dessa ord uppgaf tiggaren ett hest, missljudande skratt. — Huru, sade den unga venetianska borgaren lisligt, tror ni att den ådla grefven af Carmagnola .... — Jag tror ingenting, afbröt honom mannen med kryckan. Det år farligt att tro eller tånka någonting. Jag påminner mig blott vissa hjeltar, hvilka Venedig hade att tacka sör allt, och hvilka det belånade med landsflykt, fångelse eller dåd. Jag år inte något barn, det ser ni vål, och jag har sett så mycket i mina dar, att jag vet hvarför jag år misstånksam. — Till all lycka, svarade den unga mannen, hvars optimism hade ett svar för allt, till all lycka stå vi inte nu på en sådan punkt, och den ådla grefve Carmagnola har ingenting på samvetet, som kunde komma honom att frukta för ett dylikt åde. Venedig beledsagade honom vid hans afresa med sina uppriktigaste vålgångsånskningar, och äfven nu står det ju åter helt kokett och putsadt, för att gifva honom vålkomstkyssen. — Just för denna kyss bör han akta sig! mumlade den halte. Då Venedig omfamnar sina vånner går det stundom så våldsamt tillväga, att det qvåfver dem.