Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 oktober 1852, sida 2

säga, att sjelfva himlen prydt sig, för att emottaga sin älskade Carmagnola? Hvilket beundransvårdt våder! Hafvet tycks sedan i morgons rulla guldperlor på sina böljor. — Ja, grymtade ett slags menniskosigur tätt bakom den unga mannen, som nyss talat; men solen har hela dagen pumpat vattnet ur lagunerna, och redan börja skyar att bilda sig. Ovådret år kanske inte långt borta. Den unga mannen kastade en blick på den sist talande. Det var en af de osnyggaste och elåndigaste tiggare, som gick på kryckor, emedan hans ena ben var kortare ån det andra. — Hår, min vån, sade den unga mannen, hår år en half gyllen, som kanske skall komma er att se framtiden i mindre dystra och oroande fårger. Vet ni, att ett hållregn i detta dgonblick skulle vara något högst oangenåmt. — Om man inte hade något annat att befara, ån ett hållregn, sade tiggaren, så skulle det inte ha så mycket att betyda. Man låt åter torka sig i solen och saken vore förbi. — Nå, hvad hafva vi då eljest att frukta? — Ni — ingenting alls, min båsta unga herre, blixten tråffar nåstan endast höjderna, och ni och jag stå alltför d för att i detta afseende behöfva udkisj Al Dl Ned dem,