Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 oktober 1852, sida 2

Ett långt uthållande jubelrop kom allas blickar att vånda sig mot hafvet; en ny, tått sammantrångd folkmassa visade sig nu på tinnarne af de hus, hvilkas facad låg mot hafvet; tusentals nåsdukar fladdrade i fönstren, och ett och samma namn skallade, liksom på en gifven signal, på alla platser, i alla palatser och ånda till stadens fattigaste gator. Carmagnola hade tagit plats bredvid dogen, hvars hand, då den berörde hans, råkade i en ovillkorlig darrning, och gondolen återvånde genom lagunernas blå bölja till den punkt, hvarifrån den utgått, nåmnligen till dogens palats. Grefven vardt djupt rörd af dessa tusenfaldiga bevis på kårlek och tillgifvenhet, hvilka, alltsom han kom långre in i stnden, för hans ögon antogo de originellaste och mest olikartade former. Hår föll ett blomsterregn ur hånderna af en vacker signora, som vårdslöst stod lutad öfver sin balkong; långre bort låt en trupp musikanter höra en krigisk melodi, och öfverallt var ett hvimmel af mån, fruntimmer och skrattande barn, hvilka alla, bånförda af samma enthusiasm, logo, sprungo och dansade. (Forts.) EES ST