Några steg på sidan om dogen, och skyddad för solstrålarna af en blå baldakin, med långa gyllene fransar, blickade en ung flicka med stora, vackra ögon omkring sig, liksom hoppades hon att åndtligen få se ett långe och varmt efterlångtadt föremål. All den glådje, som uppfyllde Venedig, var ett intet emot den outsågliga, onåmnbara lycka, som strålade från detta vackra barns panna. För henne var det icke hertigens af Milano besegrare, icke Italiens hjelte, som skulle komma; Michaela våntade blott sin ålskling. Dogens gondol var icke ensam. Prydliga båtar och andra med nyfikna uppfylda farkoster trångde sig rundtomkring. Ett slags kapprodd ågde rum ibland roddarena. Hvar och en ville komma fortast fram, för att få båsta platsen vid den lyckliga triumfatorns ankomst. Denne skulle, från det fartyg, som återförde honom till Venedig, stiga i dogens gondol och på detta sått, omgifven af denna lysande ståt, föras ånda till fagaden af dogens palats. Hvar och en fördref tiden på sitt vis, under det man våntade på grefvens ankomst. — Det år en fest icke blott i Venedig, sade en ung man, i hvilken man efter hans blygsamma, men ytterst snygga drågt igenkånde någon rik köpmans-son, skulle man inte kunna