ven, och hon kände behofvet att genom ensamhet och tårar åter stålsätta sin själ. Hon lade sin arm omkring fadrens hals, höll fram sin panna till en kyss och gick ut. Hertigen log, skref äfven sjelf i hast några rader, lade dem till det af dottren skrifna brefvet, slog ett kuvert om båda och ringde. — Är kuriren derute ånnu? — Ja, nådig herre. — Tag detta bref, lemna det till kuriren och såg honom, att han innan aftonen personligen skall lemna det till Messer Ugo Simonetta, venetianska signorians prokurator. Fort! XI. Hjeltens återkomst. Det var en stor högtidsdag i Venedig, en högtidsdag för patricierna, för borgarena och för folket, ty åndtligen skulle man få återse den krigare, som återgifvit signorians vapen deras glans, den hjelte, hvars våldiga arm förödmjukat republikens öfvermodiga fiender, med ett ord grefven af Carmagnola, det vill såga, en man, som både de stora och de ringare adopterat och ansågo såsom sin — de senare,