sken, förfall, år också det tillstånd af försoffning hvaraf den dramatiska konsten i vårt land lider. Äfven vi hafva visserligen dramatiska konstnårer, och dessa af håg rang, men det år icke om dessa vi vilja tala, de åro erkånda på den höjd de uppnått, och till och med den mest partiska kritik kan icke rycka dem derifrån. Vi vilja istållet tala om de fråmmande parasitvåxter som inympats på den dramatiska konstens tråd, och hvilkas ifrigaste ympare varit en kortsynt och oråttvis kritik. Kritiken år den deus ex machinasom påtrycker konstnåren endera berömmets eller tadlets ståmpel, och ofta båda delarne lika oråttvist. Kritikern år i följd deraf en nödvåndig försyn för konstnåren, och som denna försyn oftast låter leda sig af ögonblickets intryck, af personliga intressen, eller af andra, mera djupgående impulser, så följer deraf att den dramatiska konstnårens stållning blir i högsta grad vacklande och falsk. Antingen tilldelar honom kritiken ett utan alla grånsor blomsterprydt beröm, och han tror sig deraf en Gud, eller ock nedslår den helt och hållet de försök som konstnåren gör för att tillkåmpa sig ett namn inom konstens verld. Båda delorne åro lika fördömliga. Det öfverdrifna berömmet skapar öfvermod, det allt fördömande klandret, modlöshetl Kritikern bör genom påpekandet af konstnärens fel, i det han gör råttvisa åt förtjenster som alltid och allestådes måste finnas, vore de ån så obetydliga, sporra den senare till ånnu större anstrångningar . . och derpå skulle både konsten och publiken vinna. Det år lika så oråttvist att påstå det icke man kunnat upptåcka ett fel hos en Hjortsberg eller Torsslow, som att vilja förneka det icke en förtjenst kan finnas åfven hos den uslaste landsortsaktör ... men uppfyller kritiken denna pligt? Nej! Den bortslösar på den ene allt sitt beråm, och har sedan icke ens erkånnande qvar för den andre. Det år kritiken som skall skapa konstnårer, — kan man vål då undra att vi hafva så få verkliga af den sorten? Hvad som vidare förqväfver den dramatiska konstens utveckling, i synnerhet hvad landsortstheatern beträffar, år den brist på urskiljning som vidlåder dem, hvilka skola leda nybörjarens första steg på banan. Mången våljer nu för tiden den theatraliska banan utan att ens för den åga en skymt af fallenhet, eller utan att ens åga grunden till en bildning, hvarförutan all konst blir endast ett omedvetet apspel. Men håndelsen gör att en sådan person år nödvändig för dirigenten, han inkastas således snart i maktpåliggande partier, han får röler för hvilka författaren sörjt så faderligt att de inte gerna kunna falla, — någon beskedlig recensent upphöjer, honom till skyarne, och nu tror denna hårmare sig vara en fullåndad skådespelare. Utan den ringaste kårlek eller ens aktning för den konst han idkar, anser han den endast för ett handtverk,... men, omdömet om