Grefve Carmagnola, af Mole-Gentilhomme. Andra delen. Venedig. (Forts. fr. N:o 227.) — Bra! sade hertigen, hvars likgiltighet erbjöd en egendomlig motsats till dottrens upprörda sinnesståmning, hvar var det som vi stannade? jo, aldeles rått . . . . Bianca sjelf delar mina tånkesått och vill blifva er maka. Hon har trott, att det båsta bevis hon kunde gifva er på sin goda tanke om er, vore det, att hon skref detta af mig dikterade bref och undertecknade det jämnte mig. Bianca var nåra att falla i vanmakt. Dock förmådde hon underteckna detta bref, som inom så få rader innehåll så många utkåmpade strider och så många förhoppningar om lycka. Hertigen ville att hon åfven skulle skrifva utanskriften. Hon lydde, men efter denna sista anstrångning dukade hon nåstan under för den uppgift, som blifvit henne gif