AA Al———— om dramatik och dramatisk konst i allmänhet, och den inhemska i synnerhet. Om dramatiken. I bland sköna konster, hvilkas syftemäl är att förädla och förhöja samhällslifvet, och att deruti på samma gång sprida glädje och trefnad, intager onekligen dramatiken ett utmärkt, men derför icke erkåndt rum. Det år en erkånd sanning att en natiors intellektuella utveckling båst kan bedömas efter den ståndpunkt som dramatiken intager; finnes i ett land en god dramatik, på en gång sjelfståndig och vidtomfattande, då år också denna nation långt bunnen på bildningens och ljusets våg. Ty en god, nationell dramatik har sin innersta rot i folkets hjertan, det år derutur den uppspirar, och just derför måste alltid den mer eller mindre höga bildningsgrad, som ett folk innehar, på den intrycka sin ståmpel. Äfvenså ligger alltid ett folks karaktår helt och hållet afspeglad på dramatikens blad, och derför år den alltid och skall alltid blifva nationens naturhistoria; om man så vill, den enda verkligt sanna måttstock, hvarefter man kan måta en nations fysiska och moraliska vårde. Vi skola försöka att bevisa vår sats! Låt oss betrakta den franska dramatikens alster. Detta på en gång låttsinniga och lysande salongslif, dessa lätta, öfverraskande, men ofta låsliga kombinationer, detta jågtande efter upprårande effekter, ofta onaturliga, men alltid djerfva — år det icke fransmannen sjelf? Kånner man icke igen det mest ridderliga, enthusiastiska, låttsinniga folk i verlden, som i dag skapar en republik, och i morgon kastar den i hånderna på den förste åfventyrare det möter? Eller se der, denna tungfotade sångmå med de tunga verserna, med de i evighet utdragna scenerna, med qvickheter, som tyckas fårdiga att gråta emedan de veta sitt öde, med de djupa, mystiska karaktererna, hvarutur likvål ibland snilleblixtar framtrånga, hvilka slå oss med förvåning . . år det inte en lefvande kopia af Tysklands bierdrickande, tobaksrökande politiker, som blott sör någon gång vaknar upp ur sin dvala, för att sedan med en -Witz-på tungan inslumra så mycket djupare? Men hvem år denna jollrande, på en gång barnsliga och djupt idylliska tårna, som dansar fram i månsken och under bokarnes skugga. Det år någonting vekt i hennes joller, det år någonting ytligt i hennes kånslor, det år hvarken söderns låttsinne och eld, eller nordens djuphet och vemod, men likvål båda i en besynnerlig blandning. föl AA —