Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 september 1852, sida 2

engång åt signor Ericcio, oaktadt hans tillgifvenhet för min person, innan alla följder, som nödvändigt mäste härflyta derutur, hafva haft sin fullståndiga verkan. Jag skall beråtta dig allt ... . Men, hvad skulle det tjena till? Tiden går bort, ett bud, som inte engång gifvit sig tid att skaka dammet af sina klåder, våntar i palatsets gård på svar, hvilket jag så fort som möjligt måste lemna honom; för öfrigt tror jag mig känna min dotters hjerta tillråckligt, för att vara såker, att hon inte afslår en begåran af mig. Kom derför hit, Bianca, tag den hår pennan och skrif hvad jag skall diktera för dig. Bianca lydde och hertigen började på följande sått: — Båsta grefve, det gifves intet menskligt groll som icke kan nedtystas och utplånas genom uppriktig ånger. Er ånger år alltför tydlig, och ni har i slaget vid Macalo gifvit ett alltför påtagligt exempel derpå, att jag icke med lika förtroende som glådje skulle helsa ert berömvärda återvändande på pligtens bana. Det onda ni gjort mig har likvål ur mitt bjerta ej kunnat utplåna minnet af de stora tjenster ni visat mig. Endast minnet af den tiden vill jag bevara. (Forts.) AAAi. —