Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 september 1852, sida 2

bifall till krigsförklaringen. Jag kånner grefvens personliga siender, och om jag på ett skickligt sått förenade alla mot honom siendtliga elementer — — — Vånta, vånta, afbröt honom Philip Maria, i det han slog sig för pannan. Jag har en ide! Ja, så år det! Han år förlorad! Ericcio ville fråga hertigen. — Sedermera skall du få veta allt. Kuriren våntar, tiden går, vi hafva icke en minut att förlora. Aflågsna dig, jag vill vara ensam med min dotter. — Med er dotter? — Ja, gif befallning, att hon ögonblickligen kommer till mig. Gå, gå, gå fort såger jag! Når jag behåfver dig, skall jag kalla dig. Ericcio gick med vredens rodnad på pannan och förödmjukelse i hjertat. En underordnad tyrann kan icke tåla, att det faller hans herre in att tånka, vilja och handla ensam. Philips ågon voro ånnu liksom genom en ofrivillig dragningskraft fåstade på Ugo Simonettas bref. Han tröttnade icke att oupphörligt omlåsa dessa dyrbara rader, hvilka midt under förådmjukelsen af hans kufvade åregirighet, bragte honom ett medel till håmnd och en stråle af hopp. Bianca intrådde.