Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 september 1852, sida 1

— Säledes, mumlade Visconti, återigen ett nederlag! Åter en förlorad slagtning! Och liksom om himlen ville betaga mig åfven hoppet om håmnd, beröfvar han mig båsta stödet för min krona, den båsta af mina generaler, som den förrådarn tagit ifrån mig, Angelo de la Pergola! Du såger således att han år död — — Några timmar efter armåens nederlag dog han af ett hjertslag, svarade Ericcio, i det han ånyo genomlåste ett papper, som han håll i handen. — I går förlorade jag en stad, fortfor hertigen efter någon tystnad, i dag en af mina båsta soldater! Hvad skall det vål blifva i morgon? Utan tvifvel min krona. — Nådig herre! sade Ericcio. — Nå, med hvilka medel vill du vål att jag skall försvara den, då Gud dag efter dag krossar de vapen på hvilka jag mest förlitat mig! — Vi skola vål hitta på andra, nådig herre. Hår finnes arsenaler fulla med krigare, andra fulla med pansar och lansar och ingendera af dem år ånnu uttömd. Och vore de det åfven, gifves det ännu en ytterligare hjelpkålla, att taga till i förtviflans sista stund, — redan morgondagen kan åndra hvad som i dag består — — och den år hår. Ericcio pekade med fingret på sin panna.