Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 september 1852, sida 2

Fångarna fördes genast ur lägret, och carmagnola bjöd. sina bestållsamma rådgifvare genom en åtbörd att aflågsna sig, utan att gifva dem förklaring Öfver det som han nyss gjort; derpå befallte han Bramante att följa sig och återvånde in i sitt tålt. Vid ingången stod ånnu en man stum och orörlig, och tycktes vånta honom i förbigående. Det var Ugo Simonetta. — Har ni någonting att såga mig? frågade grefven. — Jag vill blott, sade prokuratorn, Önska er lycka till den energiska handling, genom hvilken J bragt edra medtåflare till tystnad. Hådanefter kommer ni att blifva icke allenast den tappraste och berömdaste befälhafvaren i vår armse, utan äfven den, som man helst lyder. Sedan prokuratorn aflågsnat sig, frågade Carmagnola sin trogna Bramante: — Hvad tånker du om Messer Ugo Simonetta och hans loftal? — Förlåt mig, general, om mitt svar sårar er. Denna mannens person är mig särdeles oangenäm, och hvad hans loftal beträfsar, så skulle jag föredraga ett slagregn under bar himmel framför dem. — Du har kanske inte så orätt, sade Carmagnola.