Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 september 1852, sida 2

komma att hvila på er, om denna förseelse icke strångt strassades. — Orsini har rått, tillade fursten af Mantua. Hvartill gagnar segren, om man inte förstår att bevara dess frukter? Carmagnola rynkade pannan, kastade på Orsini en krossande blick af vrede och sörakt, vände sig derpå till Barbiano och frågade: — Huru många sångar hafva på detta sått återfått friheten? — Af femtonhundra, som de voro, finnas knappt femhundra var. — Låt genast föra dem hit framför detta tält — gål Ordern verkståldes. De femhundra fångarna uppstäldes på tre leder. En obeståmd fruktan målade sig på de mörka ansigtena, på hvilka de dystert lysande facklorna kastade ett kopparrödt sken. Carmagnola kom ut ur sitt tålt, försäkrade sig genom en blick att Orsini och grefven af Mantua voro nåra nog för att höra honom, och sade derpå med håg råst: — Soldater af milanesiska armeen, man anmåler i detta Ögonblick för mig, att mina bägskyttar återgifvit friheten åt. penbråder. Jag skall inte stå delmod. J åren ocksy Ett oerhördt glådjäb or hör