Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 september 1852, sida 2

Bramante hade rätt i ånnu högre grad än Carmagnola tänkte och han sjelf trodde. Redan samma natt skref Ugo Simonetta två depescher. Den ena, som var bestämd till senaten i Venedig, skildrade befälhafvande generalen som en förrädare, och grunden till en sådan beskyllning var just den nåd han utöfvat på de milanesiska fångarne. Det andra, adresseradt till Visconti, anmålte för honom, att, i samma Ögonblick som Simonetta sökte lågga en snara får grefven, denne genom sin omåttliga herrsklystnad och sin stolthet sjelf störtat sig i förderfvet. Prokuratorn beråttade derpå ånnu en gång historien om fångarnas frigifning, underlåt icke att tillågga, att han genast gifvit Venedigs signoria del af denna till sina följder okloka handling, och uppfordrade hertigen att begagna denna omståndighet, om han ansåge den vara af den art, att den kunde gynna hans planer. Tvenne kurirer afgingo i hemlighet redan samma natt från lågret, den ena tog vågen till Venedig, den andra till Milano. —— —AA (Forts.)