— Nå, ån sedan? — Jo, general, edra soldater, hvilkas tapperhet jag skattar oåndligt högt, hafva, som det tycks, ibland dessa besegrade fiender återfunnit gamla krigskamrater, och sedan de kånnt igen hvarandra, hvarvid vin aldeles icke sparats, hafva, — ja, ni gissar visst inte, hvad de gjort. — Nå, hvad hafva de då gjort? — Pe hafva skänkt dem friheten. — Vi tacka er, sade Orsini, i det han genast bemåktigade sig ordet, vi tacka er, signor Barbiano, för er berättelse. Saken år verkligen ganska allvarsam — och vi hoppas, ja, vi åro tillochmed öfvertygade derom, att grefve af Carmagnola, oaktadt det band af sympathie som helt naturligt säster honom vid hans soldater, skall känna sig uppbragt öfver ett sådant brott mot disciplinen, och icke låta det blifva ostraffadt. — Har jag kanske uppdragit er, svarade grefven stolt, att vara mina tankars tolk? — Vid detta allvarsamma tillfålle, svarade Orsini, som med måda kunde hålla sig lugn, ansåg jag det för min pligt att göra er uppmårksam på det missbruk, som kunde blifva följden af ett sådant exempel, åfvensom på den fruktansvårda ansvarighet, som skulle