Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 september 1852, sida 2

— , Tyst! afbröt dem Carmagnola, denna gång i strång ton, tigen och gören er fårdiga att lyda mig. Ni, Orsini, samla edra soldater och ståll er i bakhåll i den småskog, som betåcker ytan af dessa tråsk. De gångbara fotstigarna skola visas er af solk, som redan förut undersökt dem. De äro i beredskap och vånta er. Ni furst von Mantua samlar edra trupper på landsvågen, så att fienden icke kan uppnå lägrets lineer, för annat åndamål än att begära pardon. 6ån, gån och Gud vare med er, ty det spel vi nu våga gåller lif eller dåd. Grefvens underbefålhafvare bugade sig och begåfvo sig till sina poster, utan att knota och utan att göra nya invändningar, ty i den sista högtidliga stunden strålade Carmagnolas panpa af maktens och snillets dubbla gloria. Utmaningens och motsågelsens ande försvann och lemnade rum för ovillkorlig lydnad. Furstar, generaler, öfverstar — alla erinrade sig att de voro skyldiga öfvergeneralen lydnad, och blefvo återigen soldater. På något afstånd från slagfåltet på en håjd, från hvilken man kunde öfverse hela trakten, befunno sig tvenne florentinska kommissarier och Venedigs prokurator, för att iakttaga tilldragelserna och i nådfall kunna afsånda någon vigtig depesch. Med blicken fåstad på de, båda armåernas rörelser, och örat oupppårtsat nå