Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 september 1852, sida 2

slorentinarn. Ha vi då sådant öfverflöd på folk, att man kan uppoffra dem på sådant sått? — Det år ett förtvifladt tilltag, sade prokuratorn, men låtom oss afvakta resultatet. Når lyckan vånder oss ryggen, år djerfheten ofta nog det båsta medlet att återigen taga fast på henne. — Det må så vara, återtog Lorenzo allt mera orolig, men jag fruktar mycket, att edra maximer icke kunna tillämpas härvidlag — se — det år ju endast ungefår sem eller sexhundra insanterister, hvilkas befälhafvare tycks hafva beslutat att söka döden —. Jag ser ingenting mer — ingenting annat, än det af hästarnas hofvar uppdrifna stoftet och en sky af pilar, som nedregna på ryttarne. Barmhertige himmel! — de fly! — Ryttarne? frågade prokuratorn. — Nej, fotfolket, sade kommissarien modfåld. Nu steg Simonetta upp på klippan. — Det år sannt, sade han, och för att göra olyckans mått fullt, så förirra de sig i tråsken — nåvål, vi måste draga våra slutsatser derefter — slaget år förloradt. (Forts. ii . AEF,mi.—