position! sade Francesco Orsini, tillåter ni mig öppet såga min mening? — Åh, lågg inte band på er, sade grefven leende. Tala — såg hvad som ligger er om hjertat. — Näväl — det är vansinne! det är en dårskap! Emellertid kom Bramante. — Kapten, sade Carmagnola, inte sannt, ni ser ju härifrån på den der långsluttande kullen hertigens af Milano pråktiga ryttare, med sina glånsande bröstharnesk; de hafva hela dagen hållit sig så orörliga der, att man härifrån gerna kunnat anse dem för en hop i slagtordning uppstållda bildstoder. — Ja, jag ser dem, sade Bramante. — Nåvål, ni skall taga med er tusen man — nej — det vore för mycket — femhundra år nog. — Femhundra — godt, det skall ske. — Och i spetsen får denna beslutsamma trupp måste ni, ånnu inom en half timme, hafva slagit dessa fruktansvårda ryttare i bitar, om de åro stenbilder, eller bragt dem i oordning om de åro menniskor. — Skall ske som ni befallt, grefve. Och Bramante aflågsnade sig. Fursten af Mantua och Orsini ville ånnu en gång opponera sig.