Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 september 1852, sida 1

rande af bin och tordyflar, och endast någon gång förvillar sig en fjäril dit, der endast stengeten hoppar från fjäll till fjäll. Dock upplystes dessa ödsliga trakter af ett purpurljus, som färgade storm-molnets rand eller klippans skrofliga spets, och utbredde en mild glans öfver bergen, när solen försvann. En ljuf rodnad målade sig då på himlen, och bildade en vacker kontrast till Shafsögats djupa grönska. Bonden i Karpatherna kände mycket väl orsaken till denna himmelska uppenbarelse; han visste att en klippspets sträckte sig högt upp i luften, ända till gränsen för den eviga snön, och att en karbunkel lyste från dess spets. Om dagen insög ädelstenen solens glans, och genomstrålade sedan om natten hela trakten. Denna ädelsten var så skön att ryktet derom utbredde sig öfver hela jorden. Många konungar hade hört talas derom och tillbjödo balfva sina konungariken till den, som Jade denna berömda sten inför thronens fötter. Den stora belöningen frestado mången djerf man, men allt var förgäfves. Glatt såsom slipad marmor erbjöd klippan ingen stödjepunkt för den klättrande foten. Ingen kunde nå juvelen, som låg på klippans topp, dit örnens och pilens flygt icke går. — Dess purpurglans upplyste ännu alltid klippdalens ensliga nätter, men icke konungarnas präktiga gemaker, Hvarje försök att komma åt den misslyckades. En jägare hade i många år försökt att bestiga den jungfruliga spetsen; i vighet täflade han med stengeten, för honom gafs ingen fara, och ändå förblef han alltid långt ifrån sitt mål. Slutligen beslöt han komma åt ädelstenen med sin bössa, eftersom han inte kunde det med sina händer. Han ville försöka att splittra sönder den; hvarje bit var ju af oskattbart värde. Men alla dessa hans bemödanden blefvo utan resultat, liksom de förra; kulorna studsade mot klippan, utan att hinna till spetsen. Jägarens tankar hade dock fästat sig vid skatel 2.