Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 september 1852, sida 1

-UDUDUDU — —-äLt—— —————— — konungariko och sin dotter; de lefva lyckliga tillsammans ännu i dag, så framt de icke äro döda. I. Harbunkeln vid den :gröma sjön. I Karpatherdalarna finnas tätt med sjöar af nästan bottenlöst djup. Ingen källa gifver dem sitt vatten, ingen bäck flyter ifrån dem; sjön är ljudlös som dalen, hvilken omgifver dem, och, om vattnet icke afdunstade i solskenet, skulle det snart öfversvämma den smala ängsmark, som på den ena sidan bildar stranden, eller söka sig väg genom klippmuren, mot hvilken sjöns böljor tid efter annan slår med monoton enformighet. Folket der i trakten antar, att dessa sjöar stå i förbindelse med baltiska hafvet, som reglerar deras rörelser; de kalla dem hafvets ögon. — När nu sjöarna i berget uppröras och de gröna böljorna krusas, utan att vinden susar genom dalen, så säger folket: I dag är det visst stark storm på hafvet, och från fader och son går den sägnen, att dessa sjöar stundom uppkastat skeppsvrak och varor, som tusen mil derifrån blifvit uppslukade af hafvet. Klipporna rundtomkring sjön, vattnets klara mörkgröna färg, det bottenlösa djupet och svårigheten att komma till dessa klippdalar, — allt detta gifver sjöarna ett mystiskt behag, och mången saga går om dem. En af dessa sagor är följande: Vid den gröna sjön bortåt Lomnitzer-spetsen upphör till och med barrträdets mörka vegetation; krokiga buskar och bleka mossor gifva endast en fattig föreställning om vextrikets mångfald, högst sällan glädes ögat af en jungfrulig alpros. Der hör man intet sur