Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 september 1852, sida 1

tens ägande; han ville icke öfvergifva sitt sörehafvande, utan sålde sin själ till djefvulen för en trollkula. I skymningen ilade ban till hafsögat; hans blickar bländades af det gyllene dubbelljuset. Han darrade när han skulle spänna hanen; men — han ville nå sitt mål — och han tryckte af. — Kulan träffade klippan just på det stället, der ädelstenen satt; men skottets kraft var alltför stor. Karbunkeln skiljdes väl ifrån graniten, men den blef slungad för långt bort, och i stället att nedfalla på den smala klippranden, som skjuter fram mellan apetsen och sjön, störtade ädelstenen i böljorna, och nedsjönk glänsande i det bottenlösa djupet. Mörkret lägrade sig öfver den, och i hafsögat speglar sig numera endast den branta klippan; intet karbunkel-ljus lyser längre. Den aflägsna dalens enslighet störes icke mer af menniskornas girighet; skatten är försvuunen. FERRAN RESER SATANS