Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 september 1852, sida 2

sen för dem. Nu år han hos oss .... hvad frukten J vål då? Procuratorn hade små, grå, glånsande ågon, som utsånde dessa spetsiga strålar, hvilkas genomtrångande kraft år så svår att emotstå. Han sökte att af Carmagnolas min utforska den verkan, som detta så smickrande tal gjorde på honom. Men denna för öfrigt så kalla och strånga physionomi tycktes honom denna afton lislösare ån marmor. Carmagnola hade nåmnligen blifvit nåstan lika känslolös för beröm som för tadel, och det herravålde, . han förstod att utöfva öfver sig sjelf, höjde honom öfver dessa egenkärlekens små svagheter, hvilka stundom åro så skadliga åfven för de utmärktaste menniskor. Då Simonetta talat till punkt, bedyrade fursten af Mantua sitt obegränsade förtroende till Carmagnola, och Francesco Orsini gjorde detsamma, ehuru hans stolthet stråfvade deremot. Båda ansågo sig ickedestomindre böra stå fast vid sin mening. Fursten af Camerino understödde tillochmed sin med ett nytt argument. — Det sista regnet, sade han, har så upplöst den i sig sjelf mjuka jorden, att det skulle vara nästan omöjligt för en menniska att utan lifsfara våga sig in på träsken som omgifva lågret. Tänk efter, grefve, och om inte sruk