vensom slorentinarne Ridolfi, Micheletto, och Lorenzo Attendolo, Francesco Orsini, en ganska skicklig besälhafvare, som högst ogerna mottog ordres af andra, och prokuratorn Ugo Simonetta, hvilken den misstrogna republiken Venedig skickat till armen, för att bevaka dfverbefålhafvarens steg, och noga inberåtta allt för regeringen. — Mina herrar, sade Francesco Orsini, man skall icke kunna beskylla en enda af oss, att han någonsin för en kånsla af öfverdrifven klokhet, uppofsrat ett tillfålle till seger. Men dock måste man se och bedåma sakerna, sådana de åro. Milanesiska armeen står några mil från oss, och inför deras ögon hafva vi för ungefår åtta dagar sedan, nåstan utan strid, intagit byn Macalo. Det var en temmeligen öppen och omisskännelig utmaning, det måste ni tillstå, och likväl står denna armåe under befål af sådana mån som Angelo de la Pergola och Francesco Sforza och utgöres af manskap, som grefve Carmagnola sjelf inösvat att vara lugna, och som tycks hafva beslutat att bibehålla sin stållning, så långe vi åro i grannskapet, men också att icke försöka något anfall, utan hellre undvika en strid. Hvartill tjenar denna återhållsamhet, denna oförklarliga passivitet? Sen J inte, att Milanesarne båttre ån vi kånna detta land och