VIL Carmagnolas läger. Det var en dyster natt, som blott upplystes af några bleka stjernor. Hela naturen tycktes sofva, icke engång en vindflågt susade i löfven — öfverallt herrskade orörlighet och tystnad. På något afstånd skulle man dock kunnat mårka stora hvita föremål och ett rödaktigt sken, som hår och der afbröt det mörka landskapet. Vissa ögonblick skulle ett uppmärksamt öra i bakgrunden af detta så djupa lugn kunnat förnimma något som liknade mennisko-andedrågtens entoniga och regelbundna ång. i De hvita föremålen voro helt enkelt de under Carmagnolas befål stående generalernas tålt, och sorlet var ingenting annat ån snarkningarna af en hel armåe, som låg på jorden och genom sömnen stärkte sig till en ny drabbnin Men under det att soldaterna i hvilan sökte nya krafter, vakade anförarena, och öfvertänkte medel att försåkra sig om segren. Midnatten var redan förbi, och Carmagnola rådgjorde ånnu med sina generaler och dfverstar, ibland hvilka man mårkte den souveråna fursten af Mantua, Faenza och Camerino, åf