Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 september 1852, sida 2

sani, i det han upplyfte sitt glas, er egnar jag denna skål, er, som år Italiens åra och Venedigs hopp! Carmagnola utbytte en hastig blick med Bramante, och tömde långsamt sin bågare ånda till sista droppen, och i ett enda drag. Lascaris betraktade honom med beundran. Det var i sjelfva verket omöjligt att med mera behag besvara den utbragta skålen. Bramante stod midt emot Lascaris och betraktade honom med största uppmårksamhet. I — Jag mårker, hr amiral, sade han åndtligen med en besynnerlig tonvigt på orden, ni har sjelf först proponerat min ålskade herres skål — och ni år den ende, som inte druckit. — Ganska riktigt — jag har endast glömt det, sade Lascaris. Och nu tömde äfven han sitt glas i ett enda tag. — Ni förlåter mig vål, grefve, inte sannt? sade Lascaris till Carmagnola, sedan han druckit. — Ja, jag förlåter er, svarade grefven med sällsamt uttryck. — Grefve Lascaris, fortfor Bramante med hög röst, tydligen i afsigt att leda allmänna uppmärksamheten på sig. Ni år grefve Carmagnolas största beundrare, eller huru?