Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 september 1852, sida 2

— Och den uppriktigaste, det svår jag på, i det han lade handen på hjertat. — Och det förstås af sig sjelft, att ni skulle anse för en stor åra att kalla honom er vån? — Helt såkert. — Jag gissade det och derför beslöt jag helt nyss och utan att ni visste det, att göra er båda till de båsta vänner i verlden. — Jag förstår er inte, sade Lascaris, något orolig. — Åh, ni skall snart förstå mig. Ack det år endast ett landtligt minne, inbillningskraftens återvåndande till den by, der jag år född. Det ligger utan tvifvel mycket godt i vårt landtfolks enkla seder, och det gifves vissa svagheter, hvilka man ej bör skratta åt. I den fattiga trakt, der jag tillbragt min ungdom, grefve Rinaldo, herrskar en gammal tro, hvilken mina landsmån aldrig Jåta taga ifrån sig. De tro nåmnligen, eller råttare sagdt, de äro fast öfvertygade, att, då låpparna beröra kanten af ett glas, så qvarlemna de der bjertats dolda tankar och djupaste hemligheter. Om de således vilja stadga en nyss börjad vånskap, eller försona med hvarandra tvenne envisa personer, hvilka blifvit ovånner, eller emellan tvenne likgiltiga stifta ett kårleksband, så heter det: Till bords! till bords! De tvenne personerna ana ingenting — man ler, sjun