åsigter om Jernvägar. Sändebref till silosofiemagistern P. N. Rodin. Hr magister! Hr magisterns Junibref om åtskilliga stållningar och förhållanden, har jag med serdeles nöje genomläst, och vill nu med dessa så rader tolka min tacksamhet. Men som jag vet att tit. år intresserad af att lära känna tillståndet i landef, så vill jag först omtala huru det i detta afseende ser ut på vår ort, och i synnerhet i vårt kåra Skråköping. Allt år hår tyst och stilla, och ingenting anmårkningsvårdt har passerat sedan den 4 Juni detta år, då borgmåstaren hade kristningskalas. Tit. kan inte tro hvad vi hår lefva lyckligt och lugnt; inte några bekymmer för den bestående ordningen, inga sociala rörelser störa vår trefnad, såvida man undantager den fatala håndelsen att en stor galt håromdagen kom in i salen hos en af borgrarne, som för tillfållet hade ett litet kalas. Men sådant hörer till de dödligas öden. Jag har med allt större förskråckelse sett att en pestsmitta griper allt mera omkring sig i vårt kåra fådernesland, nemligen jernvågsraseriet .. och att inte en gång tit. varma och sant våltsliga ord kunnat utöfva något inflytande på den förvillade menigheten! Det talas öfverallt om den låtthet i kommunikationer, som skall deraf blifva en följd, och åfven i vår goda stad ha, i detta fall oroande symptomer börjat visa sig. Olyckan ville nemligen att en skråddaregesåll som hitvandrat för att få arbete, hade på en gåstgifvaregård hört åmnet afhandlas af tvenne kringresande lumpsamlare, hvilka naturligtvis voro mycket intresserade af frågan. Denne gesåll var det som i vår goda stad utsådde detta afgrundsfrå . . hvilket först slog rot hos nattmannen, hvilken visat sig vara en farlig socialist. Inom åtta dagar hade flera af våra yngre borgare börjat fundera på en jernvåg från vår goda stad till nåsta gåstgifvaregård, för att kunna bereda ett nårmare utbyte af de båda stållenas produkter. Jag ville knappt tro mina öron, men till slut fattade jag likvål den förfärliga sanningen, och sedan jag af ert statskloka bref håmtat ny styrka, gick jag som en lojal borgare strax till borgmåstaren och förmådde honom att genast sammankalla magistraten, för att förhindra denna jernvågskoleras vidare spridande. Borgmästaren, inseende i detta Ögonblick hela vidden af sitt kall, lydde. Magistratens fyra medlemmar trådde tillsammans, och till dem håll jag följande tal, hvilket jag (vare detta sagdt utan all egenkårlek) anser vara vårdigt tit. grundsatser, och vårdigt att komma ill mina landsmäns kunskap: Mina herrar! I en tid då så många ämnen gifvas till samhållets förstöring, och till uppskakande ur den årslånga dyala, hvaruti vi så lyckligt vegeterat, — i en tid såger jag, då djefvulen går omkring i frihetens fåraklåder, för att se hvem han uppsluka månde, — i en sådan tid år det inte får bittida att taga bladet från munnen. Mina herrar! man vill förstöra vårt urgamla, Sveriges urgamla sållhet, man vill tvinga oss att åka på jernvågar! Det år himmelsskriande, och jag vill åtaga mig att för er bevisa råtta halten af detta afgrundens förslag! Hvad år en jernvåg? Jo, en inråttning som kan föra en menniska på en dag från Ystad till Stockholm och tillbaka igen, och så fort åkte inte våra förfåder. Det år en dundrande och rasslande inråttning som skall våcka folket ur dess helsosamma sömn, som skall ge det tillfålle att utbyta sina tankar och ider med andra; — som skall göra bön— J glömmen, svarade grefve Carmagnola,