Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 september 1852, sida 1

—— — —00..——— — der dessa ögonblick, och J skolen få se, huru han i mitt glas lågger ett visst hvitt pulver, hvars verkan, enligt hvad han sjelf sagt, år omedelbart dödande. I sörstån att musiken, då jag visar mig, kommer att Jjuda ånnu herrligare och att man ånnu högre skall besjunga min åra. Man skall önska mig lycka och ett långt lif, utan att tånka på något ondt och utan att ana, att denna sång år signalen till min dåd. Grefve Lascaris sjelf skall, efter detta lilla arrangement, visa sig på balkongen lyckönska mig Öfver en så vålförtjent triumf. Gondolen skall åter aflågsna sig, musiken bortdö och — gissen J inte det öfriga, mina herrar? — Ingenting år lättare ån det, sade Mariello, sedan supsen blifvit afbruten, såtta vi oss helt naturligt åter till bords. — Under någon förevåndning, tillade Perusini, begår ni ett annat glas, och saken år slut. — Då bedragen J eder, mina herrar, sade Carmagnola, ty genom ett sådant slut blefve ingenting förändradt. Hvem kunde afhålla er från den tron, att grefve Rinaldo vore min medbrottsling, och hvem skulle bevisa er, att detta hvita pulver vore förgift? — Ack, svarade Perusini. Er försåkran vore tillråcklig.