sått ordnat sina moskiner och öfriga anstalter, så Jag år den första, som vill låta honom rättvisa vedersaras. Till stor olycka sör honom, står likväl hela denna vackra brssnad på en svag grund, ty slagtoffret kånner alla hans hemligheter. Perusini ville tala. — Tycker ni om musik? fortfor Carmagnola helt lifligt, vi få snart en, som blir ganska utmårkt. Under det vi sitta vid bordet få vi höra en ljuf melodi uppstiga från lagunerna och berusa allas hjertan. Man skall lyssna, man skall berömma den sköna harmonien i denna sång, man skall förvåned se sig omkring och slutligen skola allas blickar med elt omisskånneligt uttryck riktas på mig. Vid sångens slut skola många röster ropa: lefve, lefve Carmagnola! Min vård, som inte år invigd i serenadens hemlighet, blir helt förtjust öfver detta afbrott, som förhöjer glansen af hans fest, och jag kan inte annat ån stiga upp, gå ut på balkongen och tacka mina okånda beundrare. Gör jag inte detta af mig sjelf, så skall man bedja mig derom — det år såkert. Jag skall således gå, och hela sållskapet skall genast följa mig, undantagande grefve Lascaris, som, mindre vig eller mindre ifrig ån de andra, kommer att stanna några ögonblick vid bordet. Betrakten honom un