Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 september 1852, sida 3

som förtog det öfverdrifna och sökta der, hvilket eljest blifvit alltför märkbart, upptogs i allmånhet såsom mycket snillrikt och framkallade en hel lavin af nya lyckönskningar, hvilka Carmagnola ansäg sig böra undvika, derigenom att han aslägsnade sig. Mariello och Perusini lemnade honom icke, och den senare sade, med låg röst, i det han förtroligt stödde sig vid hans arm: — Vid min sjål, hr grefvel Ert rykte år skönt! Når jag betänker att ert namn, så som en symbol för mod och dygd, trångt från Alpernas dystra klyftor ånda till den kinesiska muren, kan jag icke komma ifrån den tanken, att om ödet också år oråttvist mot vissa menniskor, så öfverhopar Försynen deremot andra med lika så lysande som förtjenta utmårkelser. Jag år ännu högst förtjust öfver den råttvisa denna tappra amiral låtit er vederfaras, och utan att kånna honom, skulle jag dock, efter såttet hvarpå han bedömt er, vilja svära på, att han sjelf är en utmärkt tapper och ssrtjenstfull, man. — Det är möjligt, svarade Carmagnola i allvarsam ton, det varar inte länge förrån han skall försöka att förgifta mig. (Forts.) AA —