Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 september 1852, sida 1

en 3 stor utmärkelse och hånryckning, kan icke annat än begifva sis till stället för att åtminstone genom en ätbörd tacka sina beundrare. Då blir er tjenare, signor, jag ville såga grefve Rinaldo de Lascaris, i följd af sina blessyrer och många uthårdade strapaser, icke aldeles så lått på foten, som de andra gåsterna, hvilka ila före honom till balkongen. Och innan han lemnar sin plats, tager han ur sin ficka ett visst hvitt pulfver, hvars verkan år honom bekant, och kastar litet deraf i den lycklige triumfatorns glas. Gondolen aflågsnar sig, man såtter sig åter till bords, man dricker med stort jubel en skål får grefvens vålgång, och — vidare behöfver jag inte såga. — Godt, godt, sade Ericcio, om saken lyckas — — Den skall lyckas, signor. — Så skall ni i morgon hos måster Jacobi finna en tre gånger så stor summa, som den ni redan i dag fått af mig. Angelo bugade sig djupt. Ericcio, i stållet att besvara hans helsning, åtnöjde sig med att ännu en gång peka på det på kaminen liggande guldet, och gick ut. Bramante, som med både ögon och öron uppmårksamt och oafbrutet lyssnat, och som i sin bjerna trodde sig höra alla helvetets stormklockor ljuda, väntade till dess Ericcio