Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 september 1852, sida 1

blifva mottagen som ett sändebud från himlen. I natt, signor, skall man i mig få se den man, som jag nyss nämnde för er, amiralen grefve Rinaldo de Lascaris, som först i dag anlåndt hit och genomseglat de aflågsnare farvattnen vid Maskata viken och Malabariska kusten. Jag vill att den goda fadren med tårar i ögonen omfamnar mig. — Detta blir endast ett medel att skaffa er intråde, sade Ericcio, men sedan då? — Sedan? — sedan går allting af sig sjelft; sedan man egnat några hjertliga ord åt sonens minne, såtter man sig till bords. Ingenting gifver större lust att dricka, ån ett vål underhållet sentimentalt uppträde. Plötsligt tråffar en ljuf melodi gåsternas Öron. Man ser på hvarandra, man frågar hvarandra hvarifrån dessa himmelska toner komma — då höres, midt igenom instrumenternas klang och menniskorösternas tjusande harmonier, ett namn, som all denna festliga glans gåller, namnet Carmagnola. — Hvar och en lemnar sin plats, man störtar ut på balkongen och ser den tåckaste, låttaste och rikaste gondol, som någonsin svåfvat på lagunerna, och på denna gondol blomsterguirlander, vajande band och brokigt färgade lampor, hvilka i klart strå lande drag bilda den berömda Carmagnolas namn! Höga vivat-rop skalla, föremålet får