Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 september 1852, sida 2

och ansåg talet om ynglingen för en dröm, emedan han trodde att hans stoft redan för längesedan var blandadt med mullen i hvalfvet. Men eftersom han var i så stor nåd, vardt han åndå glad, och såg i sin ångest en möjlighet i dottrens dröm. Konungen låt således öppna muren och en ung, vacker riddare skyndade fram. — Frukta inte långre, min konung, ropade ynglingen i hoppfull hånryckning, och, i det han med sin högra hand drog ut pilen, slungade han den med sådan kraft tillbaka till tartariska lågret, att fursteborgens torn nedstörtade. Då tartarfursten såg detta, ville han gerna nårmare låra kånna den, som gjort det. Ynglingen erbjöd sig att komma till honom och begaf sig på våg, åtföljd af tolf riddare. Men emedan han ville såtta tartarfurstens trolldomskonst på prof, gjorde han sig oigenkånnelig framför sina följeslagare, och sökte att så vål som möjligt utstyra sig lika med dem, både i afseende på vapen, klåder och rustning. Fursten mottog dem med stor pragt, och då han upptåckte, att de alla fullkomligt liknade hvarandra, gissade han listen, som låg derunder. Får att nu icke förråda sin okunnighet ville tartarfursten icke fråga, hvem som var den kloka hjelten med den kraftiga ar