Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 september 1852, sida 2

2—————— —— men, utan uppdrog åt sin moder, en trollqvinno, att utforska det. Nu låt den gamla föra alla till en och samma sångkammare, och sjelf gömde hon sig i samma rum. Då det började blifva tyst bland riddarne, utropade hon i belåten ton: — Ack, hvad fursten åndå har godt vin! — Ja nog har han godt vin, sade en af dem, det år ju menniskoblod deri! Den gamla hexan tog noga mårke på sången, hvarifrån dessa ord kommo, och då alla sofvo, klippte hon en lock af den sofvandes härpiska, smög sig derpå sakta ur rummet och sade sin son igenkånningstecknet. — Når gåsterna vaknade, upptäckte vår hjelte listen, och får att narra henne, afskar han litet af allas hårpiskor på samma sått. Vid middagsbordet visste fursten icke hvem han skulle hålla sig till. Följande natten smög sig hexan åter in i gåsternas sofkammare och sade liksom förra gången: — Ack, hvad tartarfursten har godt bråd! — Ja visst år det godt, sade en af dem, det år modersmjölk deruti! Sedan de derpå somnat, klippte hon ett stycke af mustascherna af den, som sagt detta, soch lemnade detta tecken till sonen.