— -— U8 Af hans mindre stycken inköptes några hår af privata personer. Med afseende på de svenska oljemålningarna kan man icke undgå att tånka på den skesva riktning, hvari en stor del af den svenska poesien i lång tid gått. Man upptåcker ett sjukligt stråfvande att vara pikant, och ett smaklöst jägtande efter den aldra enklaste effekt. Mest karakteristisk i detta hänseende framstår Blommers -Scen från det bethlehemitiska barnamordet.K Det var det mest voluminösa stycket på hela expositionen, men det stod der blott som ett skriande uttryck för den högsta tånkbara grymhet, blottad från all poetisk skönhet och storhet. I förgrunden står en för öfrigt kraftig och vål målad mördare, med sin venstra hand invecklad i ett fruntimmers långa bår, och vid hennes sötter ligger ett barn skålfvande af dådsångest. Det år någonting upprönande i detta stycke, man kan icke fatta huru en målare kunnat vålja ett sådant åmne, eller åtminstone buru han kunnat utföra det på sådant sått. Ett dylikt jågtande efter effekt förspårjer man äfven i Larssons Fregatten Josephine och korvetten Lagerbjelke vid inloppet till Stavangerfjorden i solnedgången. Den starka solbelysningen öfver taflans öfversta partier år det enda som faller åskådaren i ögonen, allt det öfriga år temmeligen ointeressant och till en del oriktigt. Men Larsson har otvifvelaktigt talang. Hans -Strandning på norska kusten år ett vackert stycke med en sårdeles vål målsd sjö, och hans-Vattenfall i Norge år också ett ganska vål lyckadt stycke. IT månskensstycket år han deremot åter på effektjagt och negligerar allt annat. Till de bästa svenska taflorna hörde Wahlboms -Håstar på en ängoch Nordenbergs Läsande barn,hvilka båda äro mycket vackra. Den svenska målaren, professor Krass hade exponerat tre taslor, hvilka alla åro af den art, att man helst förbigår dem med tystnad, men emedan de olyckligtvis intogo så stort rum i expositionslokalen, att de omöjligen kunde undgå. någons uppmårksamhet, så blifver det på sått och vis en pligt att stanna litet hos dem och fålla sitt omdöme. Professor Krafft tillhör de obegripligaste konstnårerna. Det år lika obegripligt hvarför han någonsin tagit penseln i hand, som hvarför konstföreningen i Stockholm visat honom ett sådant erkånnande, att den skickat honom hit till expositionen. Ehuru man icke känner sig uppbygd, af Blommrs blodiga tafla, så måste man dock tillerkånna honom en viss raskhet i teckningen, och tillvaron af en, ehuru på afvågar kommen, talang. Hos professor Krafft deremot kan man icke uppleta något båttre, som kommit på afvågar, hos honom framglimmar icke en gnista af talang, han målar päde fult och matt. Professor Krafft år visserligen en gammal målare, eftersom hans portrått af konung Carl Johan år måladt 1814, men hvarför har han då icke nu slutat sin bana, och hvarför vill han nöd