det hon med hemlig ömhet betraktade den smärta, svartögda ynglingen med det mjölkhvita ansigtet och det långa, mörka håret. Han bortfördes; men hon uppgjorde en plan att rådda den vackra gossen, för hvilken hon från första dgoblicket hyst så mycken ömhet och kårlek. För penningar fick hon en af arbetarne att låta en sten förblifva lös, så att man kunde uttaga och åter insåtta den. På detta sått blef det möjligt för den vackra flickan att föra mat in i hvalfvet. En dag hånde det, att sju hvita håstar, hvilka alla på ett hår liknade hvarandra, blefvo skickade till kungens gård, från den måktige, hundhufvade tartarfursten, med begåran att utleta den ordning, hvari den ena hästen vore äldre ån den andra; om ingen lyckades upptåcka hvilken häst som vore den yngsta, och den ordning hvari de ösriga följde efter hvarandra i ålder, ånda till den åldsta, så skulle han öfversvämma landet med lika många tartarer, som det våxte gråsstrån der, åta upp allt folket, utom konungadottren, hvilken han skulle taga till sin gemål. Kungen sörskräcktes högeligen vid denna underrättelse; han rådslog med sitt rikes visa män — förgäfves! Hela hofvet var bedröfvadt. Den vackra konungadottren sörjde äfven och bragte maten till sin älskling med tårfylda Ögon. Då han